Fallbeskrivning: Tvångsvård enligt LPT
Bakgrund
Mikael, 27 år, har sedan tonåren haft perioder av psykisk ohälsa men har aldrig fått någon formell diagnos. De senaste månaderna har hans beteende förändrats drastiskt. Han har isolerat sig, slutat gå till jobbet och börjat uttrycka en stark misstänksamhet mot människor i sin omgivning. Han tror att hans kollegor samarbetar med myndigheter för att sätta dit honom och att hans familj är inblandad i en konspiration.
Hans mamma försöker få honom att söka hjälp, men han vägrar. Han säger att han inte är sjuk, utan att det är ”alla andra” som är problemet. Hans lägenhet är i stort sett obeboelig – han har täckt alla fönster med filtar och tagit bort lamporna för att ”stoppa avlyssningen”.
Akut händelse
En dag blir Mikael mer aggressiv än tidigare. Han konfronterar sin granne och anklagar honom för att ha installerat övervakningsutrustning i lägenheten. När grannen försöker lugna honom blir han hotfull och skriker att han ska ”försvara sig till varje pris”. Grannen ringer polisen, som kommer till platsen och finner Mikael mycket upprörd och svår att resonera med.
Polisen tillkallar en psykiatrisk jourläkare, som gör en akut bedömning. Läkaren bedömer att Mikael har en psykotisk episod med vanföreställningar och att han utgör en fara för sig själv och andra. Eftersom han motsätter sig all vård och saknar sjukdomsinsikt, beslutas om omhändertagande enligt 47 § LPT.
Intagning och tvångsvård
Vid ankomsten till sjukhuset är Mikael fortfarande misstänksam och vägrar samarbeta. Han anklagar personalen för att vara en del av ”systemet” och vägrar att äta och dricka. Efter en noggrann psykiatrisk bedömning beslutar läkaren om fortsatt tvångsvård enligt 7 § LPT, eftersom Mikael har en allvarlig psykisk störning (misstänkt paranoid schizofreni) och inte inser sitt behov av vård.
Eftersom han vägrar medicinering men bedöms vara i behov av behandling, beslutar läkaren att ge honom antipsykotisk medicin under tvång enligt 20 § LPT.
Förlopp och förbättring
De första dagarna på avdelningen är svåra. Mikael är fortsatt misstänksam och vägrar delta i samtal. Han kräver att få bli utskriven och försöker vid flera tillfällen lämna avdelningen utan tillstånd. Vid ett tillfälle blir han så upprörd att han behöver hållas avskild enligt 22 § LPT för att inte skada sig själv eller andra.
Efter ungefär tre veckor börjar hans medicinering ge effekt. Han blir mindre misstänksam och börjar föra mer sammanhängande samtal. Han deltar i samtal med personalen och börjar ifrågasätta sina tidigare uppfattningar om förföljelse.
Efter fem veckor har Mikael stabiliserats och börjar acceptera att han varit sjuk. Han är dock fortfarande skör, och läkaren bedömer att han behöver fortsatt vård, men inte i sluten form. Han övergår därför till öppen psykiatrisk tvångsvård enligt 26 § LPT.
Utskrivning och fortsatt vård
Mikael skrivs ut med en omfattande vårdplan:
- Regelbundna medicinutdelningar via öppenvården.
- Täta uppföljningar med psykiatriker och sjuksköterska.
- Psykosocialt stöd genom en kontaktperson.
- Planering tillsammans med familjen för att upptäcka tidiga varningstecken.
Eftersom Mikael fortfarande har en ökad risk för återinsjuknande, betonas vikten av att han fortsätter sin medicinering. Om han skulle avbryta den och återigen försämras kan tvångsvården återupptas.
Denna fallbeskrivning visar hur LPT kan användas vid paranoida psykostillstånd, behovet av tvångsmedicinering och vikten av uppföljning för att förhindra återinsjuknande.
