Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) reglerar när en person kan bli intagen och vårdad mot sin vilja inom psykiatrin i Sverige. Syftet med lagen är att ge nödvändig vård till personer med allvarlig psykisk sjukdom som inte själva inser sitt behov av vård och där frivillig vård inte är möjlig.
Förutsättningar för tvångsvård
För att någon ska kunna vårdas enligt LPT måste tre kriterier vara uppfyllda:
- Personen lider av en allvarlig psykisk störning.
- Personen har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård.
- Personen motsätter sig vård eller är oförmögen att ta ställning till den.
Beslut om tvångsvård får endast fattas av en specialistläkare i psykiatri och ska prövas av en förvaltningsdomstol om patienten överklagar.
Tvångsåtgärder och begränsningar
Inom ramen för tvångsvården kan vissa tvångsåtgärder vidtas, till exempel avskiljning, fastspänning eller medicinering mot patientens vilja. Sådana åtgärder måste alltid vara nödvändiga och proportionerliga. Patienten har rätt att bli informerad om sina rättigheter och att få en stödperson utsedd.
Konvertering och öppen psykiatrisk tvångsvård
Om en patient redan är frivilligt inlagd men motsätter sig fortsatt vård kan frivillig vård omvandlas till tvångsvård genom ett beslut av en läkare. Tvångsvården kan även ske i öppenvård om patienten behöver fortsatt vård men inte längre behöver vara inlagd.
Rättssäkerhet och tillsyn
Beslut om tvångsvård ska regelbundet omprövas och tillsynen sker genom Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Patienten har rätt att överklaga beslutet till förvaltningsrätten och att få juridiskt stöd.
LPT är en lagstiftning som balanserar mellan behovet av vård och skyddet av individens frihet.