Fallbeskrivning: Tvångsvård enligt LPT
Bakgrund
Lena, 55 år, har en lång historia av svår depression med suicidala inslag och har tidigare vårdats inom psykiatrin vid flera tillfällen. Hon har haft perioder av förbättring men har ofta slutat ta sin medicin eftersom hon tycker att den ”inte gör någon skillnad”. Hennes anhöriga märker att hon de senaste månaderna har blivit alltmer nedstämd, dragit sig undan och slutat svara på telefonsamtal.
När hennes dotter besöker henne upptäcker hon att Lena knappt ätit på flera dagar, har slutat sköta sin hygien och säger att hon ”bara vill försvinna”. När dottern försöker få henne att söka hjälp, svarar hon: ”Det finns ingen hjälp, jag vill inte leva längre.”
Akut händelse
Dottern blir orolig och kontaktar vårdcentralen, som i sin tur skickar en psykiatrisk akutläkare till Lenas hem. Vid bedömningen är Lena mycket nedstämd, har svårt att svara på frågor och uttrycker tydliga suicidtankar. Hon uppger att hon planerat att ta sitt liv och att hon inte ser någon mening med att fortsätta leva.
Eftersom Lena är i en akut livshotande situation, bedömer läkaren att hon inte kan vårdas frivilligt och beslutar om omedelbart omhändertagande enligt 47 § LPT.
Intagning och tvångsvård
Vid ankomsten till sjukhuset är Lena fortsatt mycket nedstämd och uppger att hon inte vill leva. Hon motsätter sig vård och säger att hon ”inte ser någon poäng med att vara här”. Efter en noggrann bedömning beslutas om fortsatt tvångsvård enligt 7 § LPT, eftersom Lena har en allvarlig psykisk störning (svår depression med suicidrisk) och inte kan fatta ett välgrundat beslut om sitt vårdbehov.
De första dagarna på avdelningen är tunga. Lena vägrar att äta, isolerar sig och deltar inte i samtal. Eftersom hennes tillstånd är livshotande och hon inte vill ta sin medicin, beslutas att hon ska behandlas med antidepressiva läkemedel och eventuell tilläggsmedicinering under tvång enligt 20 § LPT.
Förbättring och rehabilitering
Efter några veckor börjar Lena visa små tecken på förbättring. Hon börjar delta i samtal med personalen och får stöd av en kurator för att bearbeta sina känslor. Medicineringen börjar få effekt, och hon blir något mer engagerad i sin egen vård.
Efter sex veckor har hon stabiliserats och uttrycker inte längre akuta suicidtankar. Hon inser att hon behöver stöd och börjar delta i planeringen för sin framtida vård. Eftersom hennes tillstånd förbättrats men fortsatt är skört, beslutas att hon ska övergå till öppen psykiatrisk tvångsvård enligt 26 § LPT.
Utskrivning och fortsatt vård
Vid utskrivningen har Lena en tydlig vårdplan:
- Regelbundna samtal med en psykiatriker och kurator.
- Obligatorisk medicinering via öppenvården.
- Stöd från en kontaktperson och suicidpreventionsteam.
- Uppföljning med anhöriga för att säkerställa att hon inte isolerar sig igen.
Lena är fortfarande sårbar för framtida depressioner, men med fortsatt vård och stöd från både sjukvården och hennes anhöriga ökar chanserna att hon kan återfå en bättre livskvalitet.
Denna fallbeskrivning belyser hur LPT kan användas vid svår depression med suicidrisk, behovet av tvångsåtgärder för att rädda liv och vikten av långsiktig uppföljning för att förhindra återfall.
